Under 2000-talet drömde de allsvenska fotbollsklubbarna mest om att äga sina egna arenor. Men under 2010-talet blev det uppenbart att arenans ekonomi är betydligt mer komplicerad än så.
Enligt UEFAs årliga rapport om det omfattande fotbollslandskapet i Europa ägs hälften av arenorna av staten eller kommunerna. Faktiskt har färre än 20 procent av klubbarna direkt ägandeskap över sina arenor. Det är tydligt att om arenor verkligen hade varit en lönsam affär skulle det offentliga ägandet vara mycket mer sällsynt.
Huvudproblemet med arenans ekonomi är att de är stora byggnader som tar upp mycket plats, men som kommersiellt sett inte används särskilt effektivt. En fotbollsarena är nästan oanvänd under omkring 350 dagar om året. Dessutom är de flesta arenor inte fullsatta även under de få evenemang som äger rum där. Ibland hörs argumentet att det är möjligt att tjäna pengar genom försäljning av korv och snacks när man äger sin egen arena. Men i verkligheten är vinsterna från kiosker och arenarestauranger inte tillräckliga för att täcka kostnaderna för en investering som kan kosta flera hundra miljoner kronor.
Under 2010-talet fick Malmö FF kämpa med betydande ekonomiska utmaningar i samband med sin arena. Situationen förbättrades av flera faktorer, inklusive två framgångsrika kvalificeringar till Champions League. Dessa framgångar stärkte både klubbens ekonomiska balans och minskade riskerna till en mer hälsosam nivå. Dessutom bidrog de till att Malmö FF höjde sin ranking inom fotbollen, vilket öppnade upp en enklare väg till gruppspelen i turneringen. Detta resulterade i ett ökat utnyttjande av arenan.
Kalmar FF var också i strålkastarljuset under 2010-talet, men av helt andra skäl. Klubbens arena-projekt hotade nästan att föra dem mot ekonomisk ruin. Räddningen kom när kommunen ställde upp som garant för över hälften av de cirka 200 miljoner kronor som klubben hade lånat för att bygga arenan. Det blev således den minst dåliga affären för skattebetalarna att köpa arenan från föreningen och därigenom återfå åtminstone en del av pengarna genom att hyra ut arenan till föreningen.
En förening som har lyckats få sin arenaekonomi att fungera är IFK Norrköping, där innerplanen är en huvudaktör. Norrköpings kommun hyr idrottsparkens konstgräsplan för 20 miljoner kronor årligen för att sedan hyra ut den till andra föreningar*. Detta innebär ungefär 3 000 timmar om året, vilket motsvarar nästan 10 timmar varje dag. Det är något som inte hade varit möjligt med en naturgräsplan, som inte klarar av mycket mer än 200 timmars användning per år.
Hyresintäkterna från konstgräsplanen utgör arenans största inkomstkälla, tillsammans med publikintäkterna. Dessa intäkter kommersialiseras även genom evenemang och restaurangverksamhet, samt ett träningscenter som kallas IFK Performance Center.
För den kommersiella delen av ekonomin ser det ut enligt följande: Evenemang och restaurangverksamhet genererar nästan 15 miljoner kronor i intäkter och ger cirka 3 miljoner kronor i rörelseresultat. Träningscentret omsätter 4 miljoner kronor och når ett nollresultat. Det bör noteras att båda verksamheterna inte belastas med kostnader för lokalutnyttjande (intäkter och kostnader mellan koncernbolagen har exkluderats från resultaträkningarna).
En förenklad avräkning för hela arenaekonomin skulle därmed kunna sättas upp såhär:
När vi tittar på resultaten så påverkar arenan IFK Norrköpings ekonomi med en belastning på knappt 2 miljoner kronor, främst på grund av nyttjandet av arenan. Ur ett kassaflödesperspektiv ger arenan dock en positiv effekt på ungefär 8 miljoner kronor årligen, under förutsättning att man inte gör investeringar i fastighetsunderhåll eller amorterar på arenalånen.
Det är dock viktigt att notera att underhållsbehovet är en kontinuerlig faktor. Konstgräset har en begränsad livslängd och de kommersiella ytorna behöver moderniseras med jämna mellanrum, bland annat. Dessutom förväntas föreningen amortera av 42 miljoner kronor av de nästan 300 miljoner kronor som lånades mellan åren 2019 och 2023**.
IFK Norrköping har emellertid hittat sin egen framgångsrika modell. Den gör kanske inte föreningen förmögen, men den ger dem full kontroll över hela arenans verksamhet. Dessutom belyser den det värdefulla i att ha en konstgräsplan på ett mycket klart och tydligt sätt.